Rubriken ”Massinvandring eller välfärd” beskriver den viktigaste skillnaden mellan Sverigedemokraterna och övriga borgerliga partier. Men hänvisningen till välfärd är vilseledande.
Det finns inget i Sverigedemokraternas budgetmotion som tyder på att SD skulle sträva efter att återställa välfärden.
SD hävdar liksom de övriga borgerliga partierna att arbetslösheten i Sverige skulle vara en naturnödvändig så kallad jämviktsarbetslöshet.
Detta gör de fortfarande i dag, trots att denna ekonomiska teori avslöjats som bluff och rent av kontraproduktiv av börskrascher och ekonomisk kris.
SD beskriver därför resultatet av Riksbankens självständiga politik som ”en konstant hög jämviktsarbetslöshet, i praktiken nästan dubbelt så hög som under 1980-talet”.
Under 1980-talet hade dock Riksbanken – som då liksom övriga myndigheter stod under demokratisk kontroll – uppdraget att sträva efter ökad sysselsättning.
Ett återställande till 1980-talets fulla sysselsättning skulle alltså kräva att Riksbanken fråntogs sin självständighet och åter fick uppdraget att som Sveriges grundlag (faktiskt fortfarande i dag) föreskriver, särskilt trygga rätten till arbete.
SD är mycket tydliga när det gäller inställningen till Riksbankens frihet att agera på tvärs mot demokratiska beslut och den svenska grundlagens krav på det allmänna.
I SD:s budgetmotion (höstbudget 2011) står att Sverigedemokraterna kommer att i alla lägen ta strid för Riksbankens oberoende och suveräna ställning.
Skillnaden mellan SD och övriga borgerliga partier är alltså bara att SD ställer upp ”massinvandringen” som motpol till välfärden. Även detta är vilseledande.
De eventuella merkostnaderna för invandringen och flyktingmottagandet är försumbara jämfört med de kostnader som skapas genom arbetslöshetspolitiken som SD stödjer.
Varje procent ökad arbetslöshet medför omkring 2 procent minskning av värdet av den totala produktionen av varor och tjänster, BNP – och motsvarande minskning av skatteintäkterna.
Det SD har att erbjuda i sin budgetmotion är bara att statens utgifter ska kunna komma att kunna minskas med ungefär ungefär 4 promille av vad som var BNP:s värde året 2010.
En enda procent ökad sysselsättning skulle alltså ge ungefär fem gånger så mycket som SD:s ”välfärds”-alternativ.
Ökad sysselsättning och återställd välfärd kräver radikala reformer. Först och främst en generell arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag och sänkt pensionsålder i stället för höjd. Det sistnämnda särskilt med tanke på ungdomsarbetslösheten.
För att tvinga den svenska överheten att acceptera sådant, krävs att det arbetande folket enas i kampen för sina intressen.
I stället för att låta SD och andra borgarpartier splittra oss utgående från rasläror, religioner, eller i infödingar och invandrare behöver vi politiker och fackföreningar som står för arbetarsolidaritet.
